"Är det värt att älska någon som ändå kommer att dö?" (utdrag)

Är det värt att älska någon som ändå kommer att dö?

Shit, jag öppnade för hårt!

Låt mig starta om, börja på nytt, vända blad.

Allt är en ständig blandning av middagsbjudningar och signalfel.

En remix på en trött stockholmares liv, en sån som lusläser Nöjesguiden och som plötsligt blivit "hiphopfantast" efter att ha lyssnat på en Silvana Imam-låt.

Det är som att staden har fått hybris - och tagit lite för mycket kokain.

Svär att det fortfarande finns vita spår av julafton på handfatet.

Men vi håller händerna rena, i alla fall så länge andra ser på.

Här bloggar vi bort oro och silar smärtan genom valfritt instagramfilter.

Hur känns det nu? Ta en minut och känn efter.

Gör det ont?

Har du tråkigt? Vill du hem?

Alltid någon som vill hem,

men vissa av oss har glömt koden till porten.

Ständigt utelåsta.

Ständigt främmande för värme och rena lakan.

Livet är som en tallrik översaltade pommes: det går ändå inte att rädda.

Är det värt att älska någon som ändå kommer att dö?

Något som ändå kommer ta slut?

Jag erkänner att jag har en känsla för dramatik.

Det hela är nog inte riktigt så som jag får det att verka.

Livet är inte onödigt, inte det minsta.

Precis som platsen jag lever på, är livet full av paradoxer som erbjuder ledtrådar till svar som du troligtvis aldrig kommer få.

Det är värt att älska någon som kommer att dö, för döden innebär att något trots allt varit levande.

Så lev.

Lev i staden, på landet, på gården, på klubben.

Men lev inte enbart för chansen att älska någon annan.

Lev för att Din kropp har betydelse,

för att dina avtryck och din röst har betydelse.