"Jag tror jag har cancer"

January 29, 2018

 

 

Jag stod i duschen för en stund sen och lät händerna smyga över min kropp med tvål,

när jag kände en bula ta plats strax ovanför mina revben.

 

Folk säger att jorden står stilla när döden står för dörren.

Saken är att det minsta jag upplevde var stillhet.

Jag kände en bula under mitt bröst och stängde av kranen,

lät dropparna rinna av min kropp.

- Jag tror jag har cancer.

 

Kall och fuktig, varm och torr. Mina ben tar mig naken ut i hallen.

Framför spegeln,

'jag står naken framför spegeln.

Framför spegeln med min hand under mitt bröst.

- Kan det vara cancer?

 

Men jag är ingen läkare och jag är alldeles för ung för att dö.

Men jag ser nålar stickas in i mina vener.

Vätska som pumpas in i min svullna kropp. Jag vill inte längre äta.

Jag ser hur min syster gråtandes häver sin bröstkorg över sängkanten, med mina kalla fötter i hennes händer.

Hon säger något men jag hör ingenting - sen mimar hon en visa av desperation.

Hon är inte redo att se mig lämna.

 

Jag ser läkare efter läkare i sjukhusrockar.

Vita väggar och svåruttalade diagnoser:

Malign neoplasm, hyperplasi, strålbehandling och immunterapi.

 

Doktor till mig: berätta om sjukdomsförloppet?

Doktorn till mig: vilka symptom har du upplevt?

Doktorn till mig: har du några kända sjukdomar i släkten?

 

Jag håller om knölen som om den vore en hemlighet, för vacker att avslöja.

Rummet är tomt, men jag känner hur alla världens själar rusar förbi mig just nu.

Här står jag, i en pöl av vatten och undrar om jag fortfarande vet hur man simmar?

Finns det någon livboj som kan rädda mig från mina egna tårar, för jag drunknar.

Kan någon rädda mig från mig själv?

 

Sårbar, bar inför mitt eget öde, som en reflektion av hopplöshet.

Jag drar händerna förbi pannan och placerar dem på mitt huvud.

Tänker: vilken blomsterkrans ska hänga på min kista?

Är det dags att välja gravplats nu?

 

Sorgen finns i mediciner som plågar min kropp och gör underkastelsen till det enda alternativet. Och jag tar det inte för givet.

Jag frågar mig själv - är det värt det?

 

Sen kommer jag på att jag fortfarande står framför spegeln.

Jag står naken framför spegeln, täcker bulan under mitt bröst.

De sista dropparna har lämnat svanken och gjort resten av pölen sällskap under mina fötter.

 

Jag som skulle föda döttrar.

Jag som skulle bli den jag aldrig blev.

Jag som skulle göra det jag aldrig gjort.

Men tänk om jag har cancer?

 

Döden har aldrig varit lika uppenbar.  

Dela på Facebook
Dela på Twitter
Please reload

Senaste inlägg

July 10, 2019

July 17, 2018

May 11, 2018

April 13, 2018

April 13, 2018

April 13, 2018

April 13, 2018

March 22, 2018

March 13, 2018

Please reload

Arkiv
Please reload

  • Instagram - Black Circle
  • Facebook - Black Circle

© 2018 Good Girls Riot