"Längtan"

Ibland vill jag passera, som det som känns men som du inte ser.

Vara värmen som myser mellan stearinljuset och den brinnande lågan.

Jag vill vara rummets alla väggar och se dig ta plats bland soffor och sängar.

Hos mig är du hemma.

Jag vill vara vinden som oskuldsfullt stryker ditt ansikte,

får din hud att slappna av och dansa i takt med dina andetag.

Jag vill vara synen som ser din reflektion i spegeln när du målar dina ögonfransar.

Jag vill vara sidentyget som stryker mot din rygg och fladdrar mellan dina fingrar när du springer till busstationen.

Inte undra på att jag blir svartsjuk på tiden som gör dig sällskap längre än jag.

På solstrålarna som får nöjet att värma ditt ansikte,

och regnet som smakar på dina läppar utan att be om lov.

Din röst är som att tända en brasa en kall vinternatt.

Som att vakna upp och inse att det bara är söndag,

att du har en extra dag hemma innan måndag.

Men du begravde oss innan vi ens fick chans att kunna gå.

Du gav upp tron innan jag hunnit föreslå ett liv med mig.

Vad är du rädd för?

Min kärlek kommer inte orsaka en naturkatastrof, jag är ingen orkan.

Jag är inte särskilt bra på att ljuga, jag förlorar alltid i poker.

Vad är du egentligen rädd för?

Är du rädd för känslan av ro och ynnest,

att din kropp ska få vara just din, tillsammans med min.

Att vågorna inte bara finns i haven,

att känna fjärilar lätta på knutarna i magen.

Att inte behöva äta ensam en middag till.

Är du rädd att kärleken inte är lönsam, men tröttsam och smärtsam?

Jag ser det i ditt ansikte, du är tveksam.

Och du har säkert rätt i att vara orolig,

jag vet inte om kärleken är sann – eller evig,

men tro mig när jag säger att jag nöjer mig med att bara få finnas till.

Som en axel att luta dig mot eller ett namn som delar plats med minnena i ditt huvud.

Jag är hellre ett minne än ingenting alls.

Välkommen hem.