"I morgonkaffet och i väntsalen"


Syntolkning: reflektionen av en blå himmel med stora vita moln, på en glasbyggnad

Det finns tusen miljoner sätt att dö på.

Du kan drunkna i havet,

brännas inne,

halka på hal is,

hoppa från ett höghus,

köra ihjäl dig

eller bara somna in.

Och du kan bli kär.

Du kan bli så oerhört kär och låta dig försvinna in i någon annans famn – eller flera.

Du kan göra slut.

Eller få ditt hjärta krossat.

Du kan dö av hjärtesorg,

martyrskap

eller obesvarade sms.

Alla kan dö – på tusen miljoner sätt.

Men alla dör inte av kärleken.

Vi är en exklusiv grupp människor

som lyckas leva med döden.

Vi sover med den,

leker med den,

dricker vin med den.

Äter piller med den.

Dövar smärtan med den.

Men döden är inte så där läskig som på film.

Inte heller romantisk.

Den är inte 50 nyanser av grått

eller vingar av glas – snarare lite bitter och missförstådd.

Döden är sex och meningslösa ligg.

Kanske även meningsfulla ligg.

Ligg som inte blev ligg

och ligg som inte borde blivit ligg.

Död är omsorgsfulla kramar och varma smekningar utan skydd.

Eller skydd som spricker.

Eller skydd som glömts bort.

Eller, vem vill egentligen skydda sig mot kärleken?

Den är också skam och gul spya och domnande ben,

nattbesök till psykakuten för att lista ut varför jag inte längre

kan se mig själv i spegeln.

Vita korridorer

och att läsa Amelia-tidningar i väntrummet i timmar.

I timmar.

Men döden är rätt enkel ändå,

den kommer utan svårtolkade konstpauser eller antagningsprov.

Det finns ingen bakom kulissen.

Inget manus att luta dig emot.

Ingen garderob stor nog att fylla dina hemligheter med.

Det bränns och gör ont

– men aldrig i slutet.

Jag har vant mig vid att döden håller oss sällskap vid morgonkaffet.

Tar ett blått piller,

ett rött piller och ett genomskinligt

på rutin.

Vid det här laget har vi gjort det här så många gånger du och jag.

Jag följer din hand med min blick som en koreografi.

Jag vet att du lever på ”lånad tid”.

Det finns tusen miljoner sätt att dö på,

men bara få tilltrasslade,

ömtåliga sätt att leva med döden.

Alla kan dö

– men alla dör inte av kärleken.

Vissa av oss går sönder på vägen.

Några gråter vid sidan av.

Andra lever lyckliga i alla sina dar.

Det finns tusen miljoner sätt att uppleva glädje.

Du kan ta ett dopp i havet,

tända en brasa som värmer om natten,

åka skridskor över isen,

sola på ett hustak,

ta din nya bil ut på en första tur

eller ta sovmorgon.

Och du kan göra slut.

Släppa taget om någon annans famn – eller flera.

Du kan göra upp med tanken

om att vara fri,

i dig själv.

Med dig själv.

Du kan lämna.

Du kan känna glädje i tanken

som blir verklighet

och smsen du slipper skicka.

Alla kan leva – på tusen miljoner sätt.

Men alla lever inte med döden,

eller med glädjen.

Vissa hinner inte leva tillräckligt länge

– eller mycket.

Beroende hur man ser det.


Senaste inlägg
Arkiv